sofiialu

I söndags, den 30 mars, var det exakt ett år sen man satt inne på toaletten och skakade av spänning, nyfikenhet och skräck. Efter bara 20 sek kom det stora plusset fram och jag kunde knappt fatta att det var sant! Jag satt och väntade i 3 min, eftersom att det kunde ta så lång tid innan "resultatet" visades, så jag satt och tittade ifall det skulle ändras (vilket man egentligen fattade att det inte skulle göra, hur skulle det gå till?) När jag insåg att jag faktiskt var med barn så sprang jag ut och väckte Robin. Jag skakade som ett asplöv och känslorna var väldigt blandade och omtumlande. Vi hade velat bli med barn en längre tid och innan man vet att man är det så är det så lätt att säga, -"Det är klart att vi ska behålla det!", men när man väl är i den situationen så inser man att man faktiskt måste tänka över saken, för det går inte bara att "skaffa barn" man måste känna efter så att man verkligen är redo för det, att man har råd (nog för att det alltid löser sig med pengar) osv. jag tror att ni som har varit/är gravida förstår vad jag menar. Det tog helt enkelt ett tag att smälta, men samtidigt som man blev chockad och lite rädd så blev vi givetvis otroligt lyckliga. Vi kände båda två direkt att vi ville behålla barnet men vi pratade mycket om det för att försäkra oss. Jag ville veta att Robin VERKLIGEN ville och han inte skulle "balla ur" efter några månader (inte för att jag kunde tänka mig att han skulle göra det men det kändes skönt att få veta hur han tyckte och tänkte om det). Och på den vägen var det, den långa, spännande, mysiga, längtande och mot slutet lite jobbiga graviditetsvägen. Som ni säkert förstår så går ett liv utan Tuva absolut inte ens att tänka sig nu när hon väl är här, och beslutet att behålla henne är det bästa beslut vi någonsin har tagit. Hon ger oss så mycket kärlek och lycka, och den kärleken och lyckan går, för oss, inte att hitta någon annanstans i hela vida världen!